Varför.....

Nu sitter jag här och har dåligt samvete och mår illa. Bakade bröd i dag och självklart så vill man ju smaka, men det blev 2 skivor med ost och sen blev det något som jag hade i frysen, ett riktigt frosseri kan man kalla det.
Varför kan jag inte behärska mig och bara nöja mej med en smakbit utan varför ska jag äta för mycket och få dåligt samvete.
Eller varför kan inte bara acceptera "Ok jag åt för mycket men det drar jag in på i morgon eller gå ut och ta en promenad med gott samvete"
Utan istället sitta och ha dåligt samvete gör ingen gladare.
Är så mycket som jag vill ha gjort men jag får inte tummen ur att göra ett skit. Börjar gör lite sen hittar jag på något annat som jag gör och det blir oxå halvfärdigt.
Jag behöver struktur.......kan inte bara sitta hemma och rulla tummarna för då blir inget gjort, jag fick mer gjort när jag jobbade.....

*pust och stön* Varför ska det vara så här...
Nä nu får jag börja och skriva en lista och sen bocka av när det blir klart, och inte börja på något nytt förrän det är klart.
Kankse därför som jag mår dåligt har för mycket att tänka på som jag vill ha gjort...

Ha det gott...

Kramiz

höstdep.

eller vad är problemet.
Tappat sug ork och vilja. Inget passar allt skiter sig och humöret är i botten.
Hela sommaren har gott bra. Jag har jobbat på skatteverket och känt mig behövd och arbetskamraterna har verkligen brytt sig om mig...ja ni läste rätt mig. Jag gick ut och gick varje rast med en tjej vi pratade och skojade hela tiden och hade det jätte trevligt. Jag kände mig inte utanför någon gång. Sen kom semestern och jag och sambon kunde verkligen ägna oss åt varandra ett tag. Samt att jag hade fått ett halvt löfte om att komma tillbaka och jobba. Men när dagen kom som jag skulle tillbaka så kom det ett mail om att allt var klart och det var avslutat arbete. Jag for in till Skatteverket och lämnade tillbaka kort och tog adjö av arbetskamraterna. och gick hem och tyckte synd om mig själv och kände mig utnyttjad.
Då ringde bemanningsföretaget och undrade om jag kunde tänka mig att jobba igen, en hade tackat nej.
2 veckors förlängning är mycket för någon som lever på 65% av inkomsten som jag hade för 14 år sen på Åhlens.
Men nu sitter jag här igen och våndas. Kommer pengarna att räcka, kommer jag att få ett jobb, vad hittar af på nu, duger jag inte till mer än bara ströjobb.
Ett annat problem är ju fortfarande vikten, den vill inte släppa bort några kg. Lever på Naturdiet och på 1 mål mager potion mat om dagen. Tränar 3 ggr i veckan (passa på nu man vet inte om jag måste sluta pga att pengarna inte räcker). Men ändå händer det inget på vågen. Psyket faller längre och längre ner.
Sambon fyllde 40 år nu i helgen och jag fixade ihop delar av det gamla gänget. De ställde upp och allt var frid och fröjd, men ändå satt sveket kvar från 7 år sen. Jag har inte riktigt passat in i gänget, och de försökte att låsa mig ute, men sambon stod på sig. Men sånt sitter i länge. Svartsjukan gjorde sig synlig igen. Sambon satt och skojade och hade roligt med tjejkompisarna och då kände jag mig verkligen utanför och inte älskad. Men vi pratade igenom det sen så det problemet är över.
Så mitt liv är som ett kinderägg..3 överraskningar i 1.
*går jag ner i vikt?
*kommer jag få jobb?
*Finns det några vänner som bryr sig om mig utanför jobbet (som jag inte har nu)?

Hur ska jag kunna beta av allt detta så jag får ett liv att njuta av. Vill kunna se fram emot turkietresan med glädje och inte obehag.
Måste lära mig att acceptera att vikten är som den är och glädjen sitter inte i kg , skönheten finns inuti.
Tro på mig själv är nog den viktigaste biten med både vänner och jobb.
Detta med vänner är en klurig sak. Jag kontaktar och försöker hålla kontakten med folk, men de struntar i det och väntar på att jag ska höra av mig igen. De vill inte träffas har ursäkter, så som jag har tänkt på dig...men hur ska jag veta det när de inte hör av sig.
Vågar inte ta kontakt med nya personer, litar inte på någon, vill inte bli sviken igen, troligen är det det som är problemet, jag kan inte glömma. sambon har det roligt med sina jobbarkompisar och jag får hänga med på ett hörn, men osäkerheten kommer med en gång.
Jag får fortsätta att titta på Mia Törnbloms program på 3:an och hoppas att det fungerar.
Den största glädjen har jag på gymet, där blir man allt bemött med glädje. Började på vattenträningen i måndags, ledaren kom emot mig med öppna armar och de som jag tränade med, hälsade och man hade skoj. Tänk om det jämt kunde vara så.....
Nä om jag ska försöka att slappna av lite innan jag kryper till sängs så jag inte mår dåligt när jag går och lägger mig.
Sambon kommer snart hem så då kan vi skoja lite och zappa på tv:n.
Någon som har något tips för hur jag ska gå vidare...skriv gärna en komentar....

Kramis